På morgonen den nittonde februari 2002 stannade Taisto Loimis hjärta.Under läkarnas försök att rädda hans liv upplevde Taisto själv att han var på resa i Söderhavet. Idag, sju år senare, berättar Taisto med glädje om sin upplevelse för alla som vill lyssna. Han är övertygad om att det han sett är en försmak av Paradiset.
Text och foto: Arne Hyckenberg
På morgonen den 19 februari 2002 stannade Taisto Loimis hjärta. Under läkarnas försök att rädda honom upplevde han själv att han var på resa i Söderhavet. I dag, fem år senare, berättar Taisto med glädje om sin upplevelse för alla som vill lyssna. Han är övertygad om att det han sett är en försmak av Paradiset.Den 19 februari 2002 började som en vanlig dag för Taisto Loimi. Strax före klockan sju på morgonen var han på plats på Tullinge Snickeri som han ägt och drivit sedan många år.De föregående dagarna hade varit ungefär som vanligt. Taisto hade visserligen haft en del känningar i bröstet, men det var inget som hindrade honom från att gå till jobbet. Men snart upptäckte han att allt inte stod rätt till.Efter ungefär en halvtimmes arbete började jag känna mig konstig. Det var som om jag hade myror under huden, först i händerna, sedan i hela kroppen. Jag stannade maskinen och tänkte att det skulle försvinna, säger Taisto Loimi.Men besvären försvann inte och efter ytterligare en kvart blev Taisto alldeles kallsvettig. Då förstod han att det var något allvarligt som var fel.Jag sa till killen som arbetade med mig att vi måste sluta för dagen. Jag tänkte bara byta om och sedan åka till vårdcentralen. När vi sedan gick uppför trappan till omklädningsrummet hörde jag en röst som sa ”du ska inte åka till vårdcentralen. Du ska åka direkt till akuten på Huddinge sjukhus”. Jag var övertygad om att det var killen som gick bakom mig som talat. Jag frågade honom hur han kunde veta att jag skulle till sjukhuset, men han var helt oförstående och svarade att han inte sagt något över huvud taget, säger Taisto Loimi Taisto visste inte vad han skulle tro. Han hade hört rösten hur tydligt som helst, men det fanns ingen mer än han och medarbetaren i lokalen.Håller jag på att bli tokig nu också, tänkte jag. Då hörde jag rösten igen, lika tydligt men mer bestämt den här gången, ”du ska åka till akuten punkt slut!”.Vem kunde det vara? Jag visste inte vad som höll på att hända. Ja tyckte hon var en dålig idé. Hon sa att jag bara skulle få sitta och vänta och att det var bättre att gå till vårdcentralen. Men jag tänkte på rösten och stod på mig, säger Taisto Loimi.Okey, åk dit så tar jag cykeln och möter dig där, sa Sirkka.Klockan var åtta när Taisto parkerade bilen utanför sjukhuset. Turligt nog var det ingen före honom på akuten, så han gick direkt till luckan och berättade sitt ärende. Han blev tillsagd att sätta sig och vänta.Det var tre meter från luckan till stolarna. Men Taisto kan bara minnas de två första stegen.I det ögonblick som han segnade ner på golvet kan man säga att Taistos berättelse fick två olika spår. I den vanliga världen började ett intensivt arbete för att rädda hans liv. Taisto hade fått en massiv hjärtattack och var döende. Flera misslyckade försök gjordes att återuppliva honom innan man bestämde sig för att omedelbart operera.När Sirkka anlände till sjukhuset fick hon beskedet att Taisto förmodligen kommit för sent till akuten. Taisto själv hade dock ingen aning om allt detta. Hans vy hade förändrats totalt.Jag befann mig plötsligt ombord på en jumbojet på Arlanda. Jag visste hur jag kom till sjukhuset, men inte hur jag nu kunde sitta i ett flygplan. Min fru var också där tillsammans med en familj från Huddinge, säger Taisto Loimi.När Taisto såg sig omkring upptäckte han tre ljusklädda personer i den främre delen av planet. De hade ryggarna vända mot honom. För att få deras uppmärksamhet knackade Taisto en av dem på axeln.Jag vill veta varför jag sitter här. Jag vet inte hur jag kommit hit. Jag har inte beställt någon resa och har ingen biljett. Vad ska hända härnäst? frågade jag.Svaret som Taisto fick var knappast upplysande:Personen svarade med en fråga. Han undrade om jag trodde på Guds nåd genom Jesus Kristus. När jag svarade att jag gjort det sedan jag var tretton år sa han att jag fick följa med. Sedan berättade han att vi skulle på en 14 dagars resa till Söderhavet, berättar Taisto.Vad som följde var en fantastisk upplevelse för Taisto. Flygplanet landade mycket riktigt på vad som verkade vara en Söderhavsö.Det var en underbar plats. Vattnet var kristallklart och helt stilla. På stranden fanns det fina fruktträd. Vi åt av frukterna och drack fruktjuice. Det var härliga smaker. Jag har försökt hitta något liknande men inte lyckats, för det smakade mycket bättre där. Vi simmade och lekte på stranden. Det var både trevligt och roligt. Ändå var det något som inte stämde enligt min hjärna. Resan skulle ta 14 dagar, men det blev aldrig vare sig kväll eller morgon och det fanns inga skuggor, säger Taisto Loimi.Nu började Taisto misstänka att han inte befann sig i Söderhavet. Han hade tyckt det var konstigt redan när planet hade landat på sandstranden, vilket han inte trott skulle gå. Taisto började misstänka att man ljugit för honom, men han fick inga svar.Plötsligt hördes en röst ur en högtalare på stranden. Alla skulle gå tillbaka till planet som skulle återvända till Skandinavien om en timme. Jag protesterade genast och sa att de kunde glömma att jag skulle följa med. Jag trivdes för bra för att åka tillbaka. Men de var obevekliga. ”Vi har bara lovat 14 dagars resa. Tag plats, snart åker vi”, sa de, berättar Taisto.När Taisto satt sig tillrätta lyfte planet igen. Taisto tänkte på sandstranden och att han inte behövt sova på 14 dagar. Han ville inte åka tillbaka hem.
Plötsligt blev hemresan dramatisk.En flygvärdinna meddelade att det var någon som fått hjärtstillestånd. Jag såg mig omkring för att få reda på vem det var, men såg ingen. Då vände hon sig till mig och sa ”Det är ditt hjärta som stannat”.Det som hände sedan var att resan inriktades på att så fort som möjligt få Taisto till ett bra sjukhus. Hela tiden var flygvärdinnan hos honom med uppmaningen att han inte skulle vara rädd. Taisto berättar hur han försökte få reda på vem hon var men allt han fick till svar var ”var inte rädd jag är med dig”. Efter många om och men kom man fram till Huddinge sjukhus och till operationssalen. Där lämnade flygvärdinnan honom till slut och uppmanade honom åter att inte vara rädd eller orolig.Här möts Taistos två berättelser igen. Han upplevde sig vara vid medvetande och han kände en fruktansvärd smärta i bröstet.Det var som om en kanonkula gått rakt igenom mig och jag trodde att jag skulle dö, sedan tog narkosen ordentligt och jag minns inget mer, säger Taisto .Loimi.
En månad på intensiven
Nu följde en lång och svår tid för Taisto. Han låg på intensivvård under mer än en månads tid. I början var han sövd mesta tiden
Under långa perioder hade han hög feber. Det var mycket ovisst om Taisto skulle överleva. Hans hjärta hade tagit så mycket stryk att det kanske inte skulle kunna hämta sig. Man undersökte möjligheten att ge Taisto ett nytt hjärta.Det var många som bad för mig. Och när vår pastor i finska Filadelfiaförsamlingen Timo Hakkarainen bad för mig på sjukhuset gick febern ner och jag började långsamt bli bättre, säger Taisto Loimi.Vägen tillbaka har varit lång och arbetsam. Under insjuknandet fick Taisto också en propp i hjärnan. Det innebar att han var tvungen att lära sig tala och gå igen. Taistos hjärtkapacitet efter operationen var under 10 procent. I dag har han kommit upp i 30 procent.För en tid sedan fick Taisto kontakt med Hjärt-och Lungsjukas förening i Botkyrka och Salem. Det ledde till att Taisto blev medlem i föreningen. Sedan januari i år (2009) är han med som ledare i en studiecirkel i snickeri som föreningen har i en träverkstad på Allégården i Tumba. Värdefullt är också att alla i gruppen har egna erfarenheter av sjukdom som de kan dela med varandra.Under sjukdomstiden undrade Taisto många gånger vad som var meningen med det som hänt. Varför han upplevde sin resa och sin svåra sjukdom. I dag vet han vad som är hans uppgift.Förr var det alltid svårt att veta vad som väntade efter döden. Nu kan jag berätta att det finns något. Vi ska inte bara ruttna bort i graven. Jag har pratat med många människor, inte minst alla färdtjänstchaufförer. De flesta vill höra min berättelse. Jag är övertygad om att jag fick en glimt av Paradiset och att jag fick komma tillbaka för att berätta om det, säger Taisto Loimi.Källa Botkyrka Församlingsblad nr 2 2009 (Svenska kyrkan) http://www.botkyrkaforsamling.se/Default.aspx?ID=568

Under och tecken

Under och tecken

under och tecken

Har sett ett antal under och tecken. Har intervjuat människor som upplevt under och tecken i sitt liv. Detta är så inspirerande att jag gärna vill delge några här. Det kommer ett antal så småningom.